När livets resa tar slut.
Detta livet i den här kostymen tar en dag slut. Vi har ingen aning när. Imorgon eller en annan dag? Låtsas att du har den perfekta hälsan, obegränsat med pengar, alla förutsättningar vad gör du då? Vilken essens av livet väljer du då? Vilken sysselsättning? Vilka relationer? Vilka/vem vill du lära känna, vem/vilka vill du vara nära? Var reser du? Eller vad vill du uppnå?. Eller stannar du upp och bara Är? Varför skjuter vi upp till morgondagen det vi kan göra/säga/uppleva idag?
Jag tror att var och en av oss är här på jorden av en anledning, Vi har fått olika uppdrag, olika berättelser att berätta ur flera olika perspektiv. Och olika förmågor /känslor att utveckla. Att bland annat lyssna och läsa om andra människors upplevelser /livsöden ger mig kraft, förståelse och inspiration. Om vi förstår en bråkdel av meningen med allt vi går igenom så är vi iallafall en bit på väg.
Jag har drillats hårt i detta liv gällande egna och andras sjukdomar. Kära familjemedlemmar, kära och nära vänner, och kära släktingars död har tagit mig hårt. Det har skapat rädsla hos mig, rädslan att förlora någon, rädslan att bli sjuk, rädslan över att inte räcka till och finnas till hands. Jag förlorade pappa väldigt oväntat när jag var 21 år. Mamma är hjärtsjuk och har varit det i 30 år det går inte att räkna de gånger jag suttit vid hennes sjukbädd och vakat i rädslan att förlora henne. Till slut kom jag till en ståndpunkt när jag inte orkade vara rädd längre, eller rättare sagt bestämde mig för att försöka att inte vara rädd längre. För mamma har överlevt varje gång, hon är gammal nu, nästan 80 år. Det hade ingen av oss trott. Det jag vill säga är att vi vet alla att vi ska dö och lämna den här kroppen en dag och vi har ingen aning om när. En del dör unga och del när de är gamla, det gäller att försöka njuta av de fina stunderna vi får. I synnerhet de ögonblick som är fyllda av kärlek och glädje!
Kommentarer
Trackback
