Ewalenas kreativa händer.

Sidjöns mentalsjukhus var min pappas andra hem från och till under tjugo år. Det var det enda stället som fanns att tillgå om man hade problem med nerverna, som det kunde uttryckas. Här samlades tusentals individuella, tragiska öden som var för sig och tillsammans uttrycker en historia om samhällets värderingar, normer och människosyn. Sjukhuset bär på en historia präglad av de bästa avsikter men också av kontroll, isolering och övergrepp.

Sidsjöns sjukhus byggdes 1943 i utkanten av Sundsvall och var då ansett som en mycket modern anläggning, ett mönstersjukhus som ansågs som föredöme för den psykiatriska vården. En anläggning som idag bär på en ganska makaber historia. H

istorien börjar med en portugis vid namn Egas Moniz som utvecklade en helt ny metod för att bota mentalpatienter. Idag framkallar bara namnet rysningar - lobotomi. Metoden gick ut på att man med kirurgiska ingrepp i den främre hjärnloben skar av de nervbanor som var nödvändiga för ångest och vissa känslor, med resultatet att patienten inte längre kände någon ångest och således ansågs botad. Att patienten inte heller kände någon glädje, sorg eller lycka var mindre viktigt i sammanhanget - ångesten var ju borta. Man borrade upp pannbenet, gick in med en sond och bara körde runt, grovt beskrivet. Metoden användes ganska friskt i Sverige under -40 och -50 talen, men dödligheten bland patienterna var hög och biverkningarna var alltför många så när andra metoder kom så frångick man lobotomin som behandling. Men detta till trots så lobotomerades enkom på Sidsjön ca 700 personer innan metoden avskaffades. Den här metoden höll man på med på svenska mentalsjukhus ända fram till 1970-talet trots att den varit utdömd i 20 år. Någon egentlig bot för de psykiska sjukdomarna fanns inte i början, utan förhoppningen var att arbete och fasta rutiner skulle hjälpa de intagna.